Emmy…till bästa sminkningen!

Hallå! Snyggaste 30-plussaren på Emmygalan 2010 var utan tvekan Tina Fey. Ögonen! Ögonbrynen! Hyn! Är inte detta definitionen av lyster så vet jag inte vad som är det. Älskar att man också behöll hennes läppar ljust rosa med så starka ögon, och inte gick på rött.
Det är tryggt att hon finns, att hon visar att ett hårt arbetande komiskt geni, tillika mamma, kan se så här bra ut. Ett föredöme för oss alla. Tina, jag älskar dig.

Sminket är för övrigt från Chanel alltihop.

Mad Women

Börjar se fler och fler överdrivna/stora/freaky eyeliners. Amy Winehouse fast x antal år senare. Varför tok-eyeliner, varför nu?

Jag vill gärna lägga skulden på Megan Fox och Kim Kardashian, som länge sett ut som talespersoner för det kattliknande, kajalinramade ögat. Men det vore för lätt.
Men för det första är de inte särskilt stora i Europa, och för det andra inga särskilda modeikoner. Så svaret måste ligga någon annanstans.

Kan det vara vintern, och en avart av vampyrer/goth-grejen som aldrig vill gå ut tiden?
Några bevis:
Vinterns ögonfärg är utan tvekan lila, det syns överallt. Och lila är väldigt smudge-vänligt, det blir liksom ett smokey eye vare sig man vill eller inte med riktigt mörkt lila.
Och med tanke på att Chanel återigen drar till med svart nagellack och MAC ger ut en kollektion med elaka figurer, så är de mörka krafterna fortfarande i omlopp. Bleka ansikten, mörka läppar. Bleka ansikten, tokiga ögon som på någon stackars hysterika från 1800-talet.
Hysterika. Minns var du läste det först!

En överdriven eyeliner är också ganska bra i vinter- höstrusk tänker jag mig, då det inte spelar någon roll om det blir lite utsmetat. ”Det ska vara så”.
Eller så är höst och vinter bara mer dramatiskt i allmänhet, jämfört med de andra månaderna om året.
Nej, men då tror jag mer på den envisa mörka magin. Betänk att filmversionena av sista delen av Harry Potter väntar runt hörnet. Jag vill gärna tro att det har relevans.

Slutligen: Paule Kas modell. En föredömlig eyeliner á la Freudiansk hysterika. Eller svart, magiskt djur med övernaturlig skönhet, redo att locka någon stackare i fördärvet.

Inspiration: Natalie Portman i Black Swan

Misstänker att Darren Aronofskys Black Swan kommer att bli en studie i skönhet, en direkt överföring av begreppet till filmduken. Man kommer antagligen inte kunna se den utan att gapa.

Natalie Portman spelar ballerina och Mila Kunis hennes, på något sätt, mörka och elaka alter ego. Mer än så har varken jag eller de inblandade i filmen fattat. Men det gör ingenting, jag är inte orolig. Försök förklara handlingen i Aronofskys The Fountain, till exempel, i begripliga ordalag. Och ändå är den strålande och fantastiskt vacker.

Bilderna som har läckt ut på Portman är så glödande snygga. Ögonmakeupen gör att jag tappar andan, den fina skuggan som löper upp mot tinningen som en mjuk svans. Jag blir matt bara jag ser det. Hur får man till en sån där blick?

Älskar läppstiftet, Sisley har ett liknande. Mamma är alltid på jakt efter den perfekta nyansen av gammalrosa och beige. Hon tycker sig ha hittat det nu.
Älskar ögonskuggan, guldig utan skimmer och med lite vax eller vaselin. Jag försöker dagligen att lära mig bemästra den fina gränsen mellan svettgloss och elegant glans. Omöjligt. Har Natalie svarta ögon eller är det bara en fantastisk ljussättning? Jo, jag tror jag vet svaret men ändå. Och så här fin hy tror jag bara man får med Armanis foundation, puder och en god fotograf. Spela roll, jag tänker ändå försöka. I tron att jag kan bemästra.
Skönhet finns. Skönhet lever. Nu vill jag se Black Swan!

Fyra nyanser av tomatrött

Make Up Stores läppstift Alarm

Nagellack från O.P.I. i nyansen Big Apple

Tomat av typen lagom mogen

Chanel lipgloss i Party Red

Au naturel

Vet inte vad det är med fransyskor men de har ju det där je ne sais quoi. Snygga hela bunten. Vanessa Paradis är en halvgudinna, det är jag övertygad om. Charlotte Gainsbourg är underbart fulsnygg (jo, men jag tycker det). Det jag gillar mest är att hon faktiskt är aningen snyggare au naturel, men minimalt med smink. N’est-ce pas?
Hoppfullt.

Inspirationsdrottning: Eva Green i Cracks

Såg filmen Cracks idag, en film om en grupp flickor på en avlägsen internatskola utanför Englands kust någon gång i början av 30-talet. Bra film, skrämmande vacker Eva Green. Matta, röda läppar och lagt, vågigt hår kan aldrig, aldrig någonsin bli fel.

Oh la la!

Lancômes höstkollektion French coquettes har åtminstone två saker som ser lockande och lovande ut: rouget i underbar utformning och vacker, gammalrosa nyans, och de trés chica nagellacken. Underbara!

Om inte annat så har Lancôme fått till en inspirerande bild, och ett bra namn på kollektionen. French Coquettes. Kan behövas, jag tycker annars att Lancôme känns mossigare och mossigare. Lipglossen smakar bensin och Julia Roberts lockar åtminstone inte mig att köpa mascara. Säga vad man vill men hon känns ju inte direkt modern och fräsch, eller särskilt inspirerande?
Att ha en filmstjärna som talesperson kan vara vanskligt, i synnerhet om personen i fråga uppfattas som mild, ospännande och i mångt och mycket ganska tråkig.

Bra då med fina bilder för höstkollektionen! Får man inte bara lust att åka till Paris, klippa håret kort och säga obsceniteter på franska när man ser de båda parisiennes? Det är nästan så att jag glömmer att deras vårrouge visserligen är skitsnyggt i korall och aprikos, men innehåller så lite pigment att det försvinner efter en kvart.

French Coquettes-kollektionen finns i butik från 1 september.
Bästa köpet: Lär vara nagellacken!

Oh Scarlett!

Jag kan inte sluta titta på omslaget på förra V. Jag tror inte Scarlett varit vackrare. Det här blir nya bilden jag tar med till frisören.

(Inte är det väl löshår?)

Och sminkningen är så subtil och ändå markerad att jag blir tårögd (av frustration då, för att jag inte fattar hur man får till det). Ögonbryn, check. Eyeliner, check. Men sen?

Alltså, hon ser så saftig ut, som ett moget hallon. Hur  får man till det så? Är det läpparna? Men de är ju bara lätt röda och glossiga?

Jag dör.

När vi gräver guld i Frankrike

Världen verkar inte ha hämtat sig från Chanels guldnagellack som damp ned som en karatbomb från ingenstans för två år sedan. Snacka om guldfeber.

Guld är en svår grej tycker jag. Eller är jag naiv som förknippar det med nyrika ryssar och/eller billigt skit från Glitter?

Men nu har jag kommit på det. Hemligheten med guldet, alltså. Det är så enkelt när man väl fattar det.
Såhär: Man lägger det över något annat.
Ta-da!
Ett lager guldskugga över den vanliga (bruna?) skuggan. Blir skimrande, bronzigt, lyxigt.
Ett lager guldnagellack över den vanliga röda/rosa/orange. Blir poppigt, generöst och skinande.

Genialiskt.

Jag är ett sminkgeni.

Vad Jaime gjorde

Jaime King visar, på en och samma gång, hur perfekt bronzade kinder ser ut, och hur man får halvlångt hår att se smashing ut med hjälp av flätor, pins och charm. Take note, Scarlett!